22 kilometer - ett distansrekord som inte kommer stå sig så länge!

Fram tills idag har jag aldrig sprungit längre än halvmaran, 21 km. Idag var det dags att ta steget över den gränsen och närma mig de där riktigt långa distanserna. Något jag ser fram emot mycket!

Inför dagen var jag väl förberedd, grundade med rejäl middag, stor portion glass, skippade vinglaset och tog ett par extra glas vatten istället!

I morse fick jag lite sovmorgon och en stadig frukost. När all mat sjunkit undan lite gav jag mig ut. Sprang med vätskebälte och lite nödproviant i fickan.

Planen var att ta 5 kilometer i taget, första delen gick oförskämt lätt. Efter drygt 6 km gick jag en liten bit och tog ett par klunkar vatten. Under nästa del sjönk tempot lite, men det kändes fortfarande helt ok.

Då jag sprungit 11 kilometer vände jag, promenerade en lite längre bit, drack ett par klunkar blaskig sportdryck och tog en tugga av nödprovianten.

Började sakta springa hemåt. Två trevliga löpare hejade på mig. Det kändes stort, jag var en i gänget, en riktig löpare! :-)

Runt 15 kilometer kom den första stora dippen och jag började känna mig rejält stel i lårens baksida. Kämpade mig framåt. Varvade lufsjogg med promenad och betade sakta men säkert av kilometer för kilometer.

När Garmin slog över till 21 sprungna kilometer knöt jag handen i en liten segergest och log för mig själv :-) En kilometer kvar! Eller?

När jag stannade utanför porten stod klockan på 21,7, va, har jag genat någonstans på tillbakavägen? Så här kan vi inte ha det, kort ärevarv, sådär 22 kilometer, mycket bättre!







Posted using BlogPress from my iPhone