6 x Älvsborgsbron

Gjorde comeback på Friskispasset idag, har inte varit med sedan Stockholm halvmarathon. Lyckades pricka in en riktig favorit - långa intervaller över Älvsborgsbron!

Det är svårt det här med långa intervaller tycker jag - svårt att ligga rätt i tempo, men kul och givande! Finfin utsikt hade vi också!

Grymt bra start på träningsveckan!







- Posted using BlogPress from my iPhone

Lyxig torsdag!

Jag har inga höga krav, champagneluncher och spa-behandlingar är inte nödvändigt. Jag hittar lyxen i det lilla...

- Lämnade jobbet...på jobbet!
- Sprang hem i det härliga höstvädret, till råga på allt fick jag sällskap av kollega den första biten. Tack T det får vi göra om!
- Kom hem till nystädad lägenhet....
- ....och middag!

Ni fattar, vilken lyx! Nu ska jag somna gott...

Inspiration och motivation!

Hösten är här, luften är kall och klar men kvällarna är mörka och inspirationen kanske tryter efter en lång och intensiv utomhussäsong. Men nu kan vi väl inte lägga ner, när vi har tränat så duktigt hela sommaren? Nu gäller det att bita ihop och hitta inspiration och motivation i det lilla och ibland lite ytliga. Här får ni mina bästa tips för att hålla uppe motivationen under ruggiga höst- och vinterkvällar. Utan inbördes ordning....

1. Nya träningskläder

Funkar alltid för mig. Är på tok för snål för att låta nya plagg bara ligga kvar i garderoben med lappen kvar. I år är jag i desperat behov av en ny reflexväst och kommer även behöva införskaffa ett par bra handskar och en tjockare långärmad tröja eller jacka. Sedan finns det ju de där grejerna som man kanske inte behöver men ändå bara måste ha, de här  strumporna till exempel, helt underbara om ni frågar mig. Om är kvalitén bra är det ju världens kap. 

Bild lånad från stadium.se 

2. Boka in ett lopp eller sätt upp ett mål inför nästa säsong

Med tanke på i vilken takt som motionsloppen fylls upp nuförtiden är det hög tid. Själv vet jag med säkerhet att det blir Göteborgsvarvet för övrigt är inget bestämt men jag har mina funderingar. 

3. Spring ihop

Hitta en löparkompis som tvingar ut dig. Eller en löpargrupp. För min del har de där friskispassen varit guld, tyvärr har jag inte kunnat vara med på några veckor men nästa vecka hoppas jag att jag får ihop det och de där mörka, kalla och regniga kvällarna då jag absolut inte vill springa ensam....då är jag där! 

4. Om inget annat funkar...

Ta dig till närmsta träningsanläggning. För min del funkar löpband bra eftersom de håller uppe farten, visst det är fruktansvärt långtråkigt, men det är varmt, torrt och ljust. Vissa kvällar precis vad jag behöver :-) 

Håll ut, snart är våren och sommaren här igen! 

Äntligen!

Tog mina första löpsteg sedan den där bedrövliga halvmaran. Sprang knappt 10 km hem från jobbet, och trots att jag fick ta i lite för att hinna till förskolan kändes det riktigt bra. Ingen magknip, inget taskigt flås och bara lite stel!

Känner mig grymt nöjd och fylld av självförtroende inför nya löparutmaningar!

Fin fredag på er alla!


- Posted using BlogPress from my iPhone

I'm back...

Det är inte enbart av besvikelse efter den sämsta halvmaran någonsin som jag inte sprungit en meter den här veckan. Har haft en hel del att göra på jobbet med föräldramöten och annat och helt enkelt inte tagit mig den tiden. Men jag tror att kroppen kanske behövde vila lite och själen behövde längta lite för nu är jag där, nästan i alla fall. 

Nu vill jag springa, nu vill jag trötta ut kroppen, nu har jag massor att rensa ur hjärnan. 

Planen är att springa hem från jobbet i morgon. Knappt en mil, mysjogg utan att kolla på klockan. Sedan hämtar jag Lilleman tidigt och fixar fredagsmys. Det låter som en bra plan va? 

Stockholm halvmaraton - den lite längre berättelsen

Vad var det som hände egentligen? Borde jag ha brutit? Borde jag kanske inte ens startat? Egentligen är det ingen idé att spekulera över detta, det blev som det blev och så här blev det...

Jag hade mått bra hela morgonen, sovit länge, laddat med god frukost och druckit ordentligt. Efter lunch började det dock snurra till ordentligt i magen och jag mådde riktigt illa. Besparar er fler detaljer.

Till slut lugnade sig magen och jag mådde bra igen. Nu vågade jag dock inte äta mer utan nöjde mig med vatten.



Glad före start!

Jag oroade mig lite för magen men kände mig ändå hyfsat lugn i startområdet. Kanske lite tom på energi.

Den ambitiösa planen var att haka på 2-timmarsfarthållarna så länge jag orkade, den mindre ambitiösa att hålla strax över 6 min/km under de första 5 för att sedan försöka öka.

Kände ganska snabbt att allt inte var som det skulle. Jag hade lite hög puls och hjärtklappning, tunneln som kommer efter kanske 1 km blev en svettig plåga och jag tyckte det var svårt att få luft. Släppte 2-timmarsfarthållarna ganska snabbt och började springa mitt eget lopp.

Redan här började jag fundera på att bryta men tänkte att den där skumma känslan nog skulle släppa snart. Tänkte att så länge jag håller 2:10-gänget bakom mig så har jag chans på mitt PB i alla fall.

När även farthållarna för 2:10 sprang om och jag kände att jag inte hade någon energi att gå med, då slog jag av på takten rejält. Hittade mitt mystempo som tog mig framåt i jämn, lugn takt. Drack vatten och sportdryck i kontrollerna och började till slut må lite bättre.

Inför sista jobbiga backen började jag återigen tänka bryttankar. Men ändrade mig då det förmodligen hade blivit jobbigare att leta reda på en tunnelbana än att jogga de där sista 4 kilometrarna.

Tog en dekstrosol och lite vatten i kontrollen. Gick några steg innan jag bet ihop och började forcera backen, sakta men säkert! Nedför Götgatsbacken mot sista kilometern stod det massor av folk och hejade. Det gav ytterligare energi och hjälpte mig hela vägen in i mål.

Jag tryckte av klockan på 2:25. Tangerad sämstatid och långt under mitt bästa. Tiden kanske inte är det viktiga men jag kan inte säga att jag var nöjd. Mest missnöjd var jag nog med att det kändes så dåligt och att kroppen inte alls var med mig!



Nu har jag bestämt mig för att det här blev årets sista lopp. Nu vill jag vila lite och så småningom börja träna för ett mer långsiktigt mål.

Tack för idag slut för idag!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Stockholm halvmaraton 2013

Ibland får man vara nöjd med att komma i mål! Idag var en sådan dag, längre rapport kommer!

Posted using BlogPress from my iPhone

Tågtrött...

Är vi framme snart?

Posted using BlogPress from my iPhone

Kroppen hör vad huvudet tänker...

Någon skrev det på Twitter idag och det är ju så sant. Går du runt och ältar, gnäller och klagar hela dagarna kommer du knappast att må bra och känna dig stark.
Försök vända de där negativa tankarna och se vad som händer med din kropp. Det kan ju knappast skada eller hur?

Tänker du Jag kommer aldrig klara av att springa 5 kilometer ja då blir det rätt svårt. Vänder du på det kan jag garantera att det går förr eller senare! Förutsatt att du inte har några fysiska förhinder (här räknas inte ölmage :-)).

Ibland tror jag att vi väljer de negativa tankarna för att det är det tryggaste alternativet. Väljer man att tro att man kan, ja då måste man ju våga försöka!
Jag skriver detta lika mycket till mig själv som till er. Jag lever inte riktigt alltid som jag lär, jag klagar, jag gnäller och jag ger upp. Men jag vågar bra mycket mer nu än för kanske tio år sedan.

En som verkar vända allt till det positiva trots att han har fullt giltiga skäl att gnälla är Anders Gyhlénius, en av deltagarna i SVTs Klassikern. Anders kämpar mot obotlig cancer med fortsätter träna och ställa upp i lopp, som det verkar med ett ständigt leende på läpparna. Nu hoppas han kunna ställa upp i Lidingöloppet trots att han precis genomgått en svår behandling. Läste chatten med honom efter sista programmet och blev helt häpen. Han har alltså inte slutat med sina lopp efter programmet utan kör på och orkar, för han tänker rätt.

Kroppen hör vad huvudet tänker!

Testa så får ni se!

En vecka senare...

Inser plötsligt att jag inte har bloggat på en hel vecka. Det har varit en späckad vecka med jobb, kvällsmöte och annat. I helgen har vi förlängt sommaren med en tripp till Borås och Borås djurpark tillsammans med svärmor och svärfar, svågrar och svägerskor och lille Es kusiner. En bra vecka och en härlig helg så bloggandet har fått stryka på foten lite.

Under veckan har jag, lite mot alla odds, fått ihop mina tre pass. Det blev ett misslyckat intervallpass i tisdags. Skulle springa korta intervaller över en grusplan men lösspringande hundar och en krånglande lårmuskel störde min koncentration så jag lufsade hem, besviken och stel. Det där med hundarna låter mer dramatiskt än vad det var, jag är inte rädd för hundar men det här var flera stycken och jag fick uppfattningen att ägarna inte riktigt hade koll på sina jyckar. Ingen sprang efter mig eller attackerade mig men de gjorde mig stressad och störde min koncentration.

I veckan har jag också konstaterat att hösten är här. Trots över 20 grader på dagen har den smugit sig in. Löven har börjat trilla och i fredags sprang jag morgonpass i reflexväst för första gången på länge.

Idag sprang jag veckans sista pass. En kortare distans, ca 6 km, med ett par fartökningar i "drömfarten" på Stockholm halvmaraton. Det kändes bra och roligt. Jag ser otroligt mycket fram emot lördag och tycker att det ska bli så kul att springa. Hur det kommer gå har jag ingen aning om, jag vill och tror att jag ska kunna slå mitt personbästa. Om det går vägen får vi se...

Den här känslan kring loppet har varierat väldigt under veckan, jag har pendlat från "det kommer nog inte att gå, jag kommer inte ens att ta mig runt" via "asch, det får gå som det går" till "klart det går, jag är redo, nu kör vi"!

Träningen kan jag inte göra så mycket åt just nu. Jag kommer köra två (eventuellt två och ett halvt :-)) pass den här sista veckan för att hålla igång benen. Det jag kan göra något åt är rörligheten som jag jobbar med varje dag för att slippa de där tunga trötta låren.

För övrigt försöker jag sova ordentligt, äta bra och normalt och som vanligt tänka glada tankar!

Ha en fortsatt fin kväll alla!

Det börjar dra ihop sig...

September är här och Stockholm halvmarathon närmar sig med stormsteg. Två veckor kvar. Jag känner mig frisk och hyfsat stark. Träningen flyter på bra, självförtroendet på topp och löpningen känns faktiskt riktigt rolig igen.

I fredags hade jag bokat in ännu ett PT-pass med Eva. Vi skulle springa backar, inte bara uppför backar skulle det visa sig utan även nedför. Fick massor av värdefulla tekniktips och rejält med träningsvärk. Den här gången inte bara i benen utan även i axlarna, armarna och magen. Jag är ett levande bevis på att man inte vilar i nedförsbackarna när man springer :-)

Idag avslutade jag veckan med ett långpass, kanske det sista innan halvmaran. Jag hade egentligen tänkt närmare 20 km men dagsformen fick avgöra och jag nöjde mig med 16. Benen var fortfarande rejält stela och jag kände mig lite allmänt småseg. Men jag är nöjd trots allt, fick till ett par kilometer i någon slags planerad halvmarafart - vad nu det är. Känner mig fortfarande osäker på om jag kommer orka den farten i 21 kilometer men som sagt, jag gör ett försök.

I veckan är det fullt ös på jobbet och till helgen är vi bortresta så det blir en utmaning att få till en träningsplanering. Vill gärna hänga med på friskispasset i morgon men jag får se hur benen känns och om jag får ihop det rent praktiskt. Något intervallpass lär det i alla fall bli, ett lite längre distanspass till eller från jobbet och ett lugnare morgonpass till helgen kanske.

Utan på det kör jag hårt med rörlighet, tidiga kvällar och god mat. Stockholm halvmarathon, jag börjar bli redo...bring it on!

Från dagens långpass