Det går upp och det går ner....

Alltså ibland går det så himla bra. Ibland blir jag riktigt förvånad över min beslutsamhet. Som i onsdags när jag studsade (nåja) upp ur sängen 5:20 och stod utanför dörren före 6 och inväntade satelliter. Sprang visserligen bara 4 kilometer men före frukost och på hyfsat lätta ben.

I fredags fick jag av lite olika anledningar lite extratid på eftermiddagen. Förvaltade den på löpbandet på gymmet. Tänkte att en halvtimme fartlek skulle sitta fint innan fredagsmyset. Löpbandet är rätt tråkigt men man slipper i alla fall bitande vind i ansiktet och blöta fötter. Den här gången roade jag mig med att testa lite olika farter. Drog upp bandet och utmanade mig själv att hålla farten tills låten var slut, nästa gång testade jag om jag skulle orka den farten i en kilometer. Så höll jag på, en dryg halvtimme (eller fem kilometer). Mot slutet var jag sjöblöt i svett men rätt nöjd med att jag vågat utmana mig själv i lite högre fart, om än inte så länge.

Fredagsfys...

...före fredagsmys! 

Lördag är ju egentligen långpassdagen. Men istället för träning bestämde vi oss för en familjeaktivitet. Lille E skulle få åka skridskor för första gången. Drog till allmänhetens åkning i en ishall i närheten, hyrde skridskor till maken och mig. Mannen i uthyrningen greppade instinktivt ett par vita med taggar till mig, jag förklarade att jag hellre ville ha ett par hockeyskridskor men kände mig inte desto mindre som en isprinsessa. Eller så länge jag slapp att bromsa gick det rätt bra :-) E var däremot inte helt såld på det här med skridskor, tog ett litet provåk under vilda protester, men han försökte i alla fall! 

6,0 6,0 6,0... :-)

Efter skridskor körde vi veckohandling och sedan var jag så trött att jag faktiskt somnade på soffan. Kände mig helt färdig! En lugn kväll framför melodifestivalen passade perfekt. I morgon skulle jag vara piggare, eller? 

Nej tyvärr blev det inte så. Kände mig riktigt seg när det väl var dags för mig att springa. Tyckte att jag hade grundat med bra energi och sovit helt ok, men tydligen räckte det inte. Hade egentligen planer på att springa längre än förra helgen, men tänkte om redan innan jag kommit ut. Tänkte en mil, det orkar jag. 10 kilometer. 5 kilometer vända och sedan 5 kilometer hem. En lätt match. 

Redan från början kändes det segt. Försökte att inte kolla klockan. Försökte springa lugnt, tänka teknik, andning. Motvinden gjorde att jag gång på gång tappade andan och rytmen. Benen var som gelé, totalt kraftlösa. Redan innan 2 kilometer fick jag stanna och gå några steg. Fortsatte en bit till, ibland släpper det när jag blivit varm. Men det släppte inte, det blev snarare värre. Vek av lite tidigare. Blev förbannad. Gick en lite längre bit. Det hjälpte inte. Tog mig hemåt kortast möjliga väg. Missnöjd! 

Jag vet faktiskt inte vad som gick fel idag. Kanske det helt enkelt bara var en dålig dag. Väljer att placera det här passet i det facket och satsar på att glömma det så snart som möjligt. Nästa vecka är det sportlov, jag och lille E är lediga och har gott om tid att vila och samla energi genom att hitta på roliga saker. Träningsmässigt tänker jag försöka få till fyra löppass och även en del styrka som jag slarvat med lite de senaste veckorna. 

För på sportlov ska man väl sporta eller?

Känning....

De brukar säga så vid sportevenemang ibland "spelare X kliver av på grund av en känning i Y". Igår provsprang jag med min "känning" i höften. Jag gjorde allt "by the book" - lugn uppvärmning, rörlighet, löpskolning, några snabba intervaller, lugn nedjogg och stretch. Det kändes lite under tiden men inte alls farligt, efteråt däremot var det precis samma som i tisdags.

Idag känns det fortfarande, men efter en promenad i Slottsskogen och lite massage känns det faktiskt bättre. Tänker att det nog inte är någon fara men att tre löppass den här veckan får räcka. I morgon ska jag testa ett pass på friskis och söndag blir det nog helvila.

Ser ljust på framtiden, snart kör jag för fullt igen!

Avbrutet långpass....

Nej det är ingen fara på taket. Jag är ok. Lite besviken och en aning sliten men helt ok.

Planen var ca 20 kilometer idag. Mitt näst sista långpass. Det kändes ok från början, lite stelt kanske efter gårdagens vagnjogg. Men jag sprang på. Stelheten spred sig lite och jag började känna av ryggslutet som jag hade så mycket problem med inför Göteborgsvarvet förra året. Helt uppenbart har jag slarvat med styrketräningen på sistone. I och med att jag vet vad det är och att det inte är någon fara sprang jag på i alla fall.

Efter drygt 5 kilometer gör jag någon slags konstig manöver som är svår att förklara. Det blev något slags felsteg men inte så att jag trampade snett utan mer sträckte till lite i knäet. Det kändes men gjorde inte jätteont så jag sprang på. Tänkte att det nog skulle släppa.

Sen tänkte jag om...

Det gick att springa utan smärta helt klart, men det kändes och det kändes inte helt ok så efter drygt 6 km vände jag hemåt. Gick en ganska lång bit, testade springa, det funkade. Varvade springa och gå hela vägen hem. Försökte fokusera på löpteknik och positiva tankar. När jag kom hem kändes det nästan som vanligt igen.

Stretchade lite extra ordentligt och smorde in knäet med kylgel. Det blir nog bra det här! Vilar och stretchar lite extra i morgon!

Premiärsprang i mina kortaste shorts - japp, benen är bleka och lite småfeta men de är mina och de är starka! 

De där mörka molnen störde mig lite men tur i oturen hann jag hem innan regnet. 

Busigt...

Ändrar i min träningsplan. Busigt och lite riskabelt. Jag hade ju en väldigt bra plan idag, skulle bara gå på lite glöggmys med kollegorna först. Drack en mugg vinglögg och ett halvt glas vin inte mer, åt goda smörgåsar och choklad och hade trevligt. Tänkte nog att jag skulle lyckas ladda om till träning i alla fall men det gick inte.

Jag vet inte om det var vinet eller att jag inte sovit så bra i natt, men jag orkade inte helt enkelt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra i morgon. Maken kommer hem lite senare än vanligt men jag slutar å andra sidan lite tidigare, alternativen jag velar mellan är:

- Springa på morgonen - innebär att jag måste gå upp ca kl 5, för att fixa detta måste jag få en hel natts sömn.

- Springa sent på kvällen när maken är hemma. Riskabelt....jag vet att jag kommer vara trött och risken är överhängande att jag kommer ställa in då också.

- Premiärspringa med joggingvagnen. Helt ok väder och isfria vägar gör detta till det just nu hetaste alternativet. Om lille E är med på det återstår att se!

Det här med sömn alltså...

Allt var förberett för morgonlöpning idag. Kläder var framlagda, Garmin laddad, jag laddad. Men det blev inget. Somnade i hyfsat god tid igår kväll. Hörde E hosta inne från sitt rum men tyckte inte att det lät så allvarligt. Klockan 2 kom han in till oss. Helt klart inte frisk och helt klart inte ett dugg sugen på att sova. Vi försökte allt, välling, vatten, hostmedicin, näsdroppar, sängbyte. När klockan började närma sig 5...somnade han. Min väckarklocka stod på 5:15. Ställde om till 6:15 för att hinna till jobbet (mannen fick ta första vabbskiftet), löpningen får vänta.

Sömn är en viktig del i god hälsa. Jag tycker ofta att en period med dålig sömn följs av något elakt litet virus. Egentligen är det rätt logiskt, kroppen är smart och säger till dig på skarpen när den inte får vad den behöver - i det här fallet sömn. Problemet är bara att kroppen inte riktigt tar hänsyn till en sällsynt hänsynslös liten tvååring som ibland får för sig att hålla sina föräldrar vakna.

Men vad kan man göra, gilla läget, vila när tillfälle ges, undvika onödig stress och ladda kroppen med bra bränsle och hoppas att den ska orka i alla fall.

Ingen löpning som sagt, men plankutmaningen går vidare. Jag fick i alla fall till två minuter i reklampausen innan. Hur går det för er?

Det fortsätter att gå tungt!

 Något fler morgonpass har det inte blivit den här veckan, jag har inte riktigt fått till det. Men igår sprang jag en runda på kvällen. I mörkaste november ser det likadant ut på morgonen som på kvällen och jag är ungefär lika trött.

Till en början kändes det helt ok, men så kom den där tunga känslan då jag blir så andfådd att jag nästan inte får luft. Benen känns ok dock.

Eftersom att ge upp inte är något alternativ försöker jag gilla läget så gott det går. Fram tills början av december då marathon-uppladdningen startar på allvar springer jag lugnt, går när det behövs och försöker öka på sträckan allt eftersom. Eftersom jag känner igen symptomen försöker jag också få i mig lite mer järn, kött, leverpastej, citrusfrukter, blutsaft, spenat, broccoli allt jag kan komma på...drar min gräns vid blodpudding, det gillar jag inte!