Göteborgsvarvets seedningslopp - en stabil insats

Kände mig läskigt avslappnad inför årets första lopp. Kom på mig själv med att tänka saker som "det är ju bara en mil". Vaddå bara en mil? En mil är ju skitlångt, helst om man ska springa så snabbt man kan!!! Men hur snabbt kan man (läs. jag) egentligen springa?

Formen har ju varit lite sisådär den här vintern, den ena förkylningen har avlöst den andra. De riktigt långa passen har inte blivit av och inte heller tillräckligt många av de där snabba och jobbiga. Men ett helt ok testlopp förra helgen och ett riktigt bra intervallpass i måndags gav självförtroende. Under en timme trodde coachen och jag hoppades hon hade rätt - men jag var inte alls säker.

Skulle starta lugnt men blev tokstressad av att bli omsprungen av alla trots att jag (enligt mina mått mätt)  höll ett rasande tempo. Tvingade mig själv att lugna ner det lite men första kilometern blev ändå lite väl snabb. Höll mig runt 6 min/km efter det och kände mig avslappnad och säker. Inte jättetrött men gav ändå tillräckligt. Tänkte inte så mycket på hur folk runtomkring mig sprang, hittade några bra "ryggar" att följa ett tag. Det var lite jobbigt i motvinden men jag kände aldrig att jag "krisade" och var helt slut.

När två kilometer återstod var det fri fart. Nu skulle inga krafter sparas. Det visade sig att det fanns en hel del krafter kvar då dessa två kilometrar blev de klart snabbaste. Grämer mig lite för att jag inte vågade trycka på tidigare men vem vet, då kanske jag hade tröttnat tidigare och inte orkat spurta mot den där snubben på upploppet :-)

Och tiden då? Jo det blev faktiskt under timmen. En bra bit från pers men i alla fall en stabil insats. Jag är nöjd och GLAD över alla fina hälsningar, gillor och favoritmarkeringar jag fått på Twitter, Facebook mm. Har fått "Bra jobbat" från vissa som nästan hade varvat mig om de varit med och sprungit idag men som fattar att en insats kan vara bra även om tiden inte riktigt är det. Jag måste ju utgå från något och jämföra med mig själv och ingen annan. Säger detta lika mycket till mig själv som till alla andra som jämt ska hålla på och jämföra tider! Löpningen blir lite gladare om man inte gör det!

"Tänk inte så mycket - bara gör det"

Våren är i antågande och så också löparformen. Jag har inte bloggat så mycket på sista tiden, men jag har fortsatt springa, tro det eller ej träningspass gills även om man inte skriver om dem :-) Det kanske är en slump, eller också har det att göra med att jag hållit mig frisk *pepparpeppar* men löpningen känns faktiskt bättre än på länge nu när jag inte tänker så mycket på den - jag bara gör!

På söndag är det dags för årets första lopp - Göteborgsvarvets seedningslopp. Jag har dålig koll på seedningsreglerna och har ingen aning om hur snabbt jag måste springa för att hamna i en bättre startgrupp på varvet. Men jag tänker gå dit och springa ett bra millopp - hur snabbt det kommer gå det får vi se då. Jag fick lite goda råd från coachen idag om hur jag ska springa "smart'' och lägga upp loppet. Det lät bra och jag tror jag kan klara det - det måste väl vara en bra början?

Nya skor - ett tydligt vårtecken. Dessa är så fina att de är värda ett eget blogginlägg - någon annan dag kanske! 

Det går upp och det går ner....

Alltså ibland går det så himla bra. Ibland blir jag riktigt förvånad över min beslutsamhet. Som i onsdags när jag studsade (nåja) upp ur sängen 5:20 och stod utanför dörren före 6 och inväntade satelliter. Sprang visserligen bara 4 kilometer men före frukost och på hyfsat lätta ben.

I fredags fick jag av lite olika anledningar lite extratid på eftermiddagen. Förvaltade den på löpbandet på gymmet. Tänkte att en halvtimme fartlek skulle sitta fint innan fredagsmyset. Löpbandet är rätt tråkigt men man slipper i alla fall bitande vind i ansiktet och blöta fötter. Den här gången roade jag mig med att testa lite olika farter. Drog upp bandet och utmanade mig själv att hålla farten tills låten var slut, nästa gång testade jag om jag skulle orka den farten i en kilometer. Så höll jag på, en dryg halvtimme (eller fem kilometer). Mot slutet var jag sjöblöt i svett men rätt nöjd med att jag vågat utmana mig själv i lite högre fart, om än inte så länge.

Fredagsfys...

...före fredagsmys! 

Lördag är ju egentligen långpassdagen. Men istället för träning bestämde vi oss för en familjeaktivitet. Lille E skulle få åka skridskor för första gången. Drog till allmänhetens åkning i en ishall i närheten, hyrde skridskor till maken och mig. Mannen i uthyrningen greppade instinktivt ett par vita med taggar till mig, jag förklarade att jag hellre ville ha ett par hockeyskridskor men kände mig inte desto mindre som en isprinsessa. Eller så länge jag slapp att bromsa gick det rätt bra :-) E var däremot inte helt såld på det här med skridskor, tog ett litet provåk under vilda protester, men han försökte i alla fall! 

6,0 6,0 6,0... :-)

Efter skridskor körde vi veckohandling och sedan var jag så trött att jag faktiskt somnade på soffan. Kände mig helt färdig! En lugn kväll framför melodifestivalen passade perfekt. I morgon skulle jag vara piggare, eller? 

Nej tyvärr blev det inte så. Kände mig riktigt seg när det väl var dags för mig att springa. Tyckte att jag hade grundat med bra energi och sovit helt ok, men tydligen räckte det inte. Hade egentligen planer på att springa längre än förra helgen, men tänkte om redan innan jag kommit ut. Tänkte en mil, det orkar jag. 10 kilometer. 5 kilometer vända och sedan 5 kilometer hem. En lätt match. 

Redan från början kändes det segt. Försökte att inte kolla klockan. Försökte springa lugnt, tänka teknik, andning. Motvinden gjorde att jag gång på gång tappade andan och rytmen. Benen var som gelé, totalt kraftlösa. Redan innan 2 kilometer fick jag stanna och gå några steg. Fortsatte en bit till, ibland släpper det när jag blivit varm. Men det släppte inte, det blev snarare värre. Vek av lite tidigare. Blev förbannad. Gick en lite längre bit. Det hjälpte inte. Tog mig hemåt kortast möjliga väg. Missnöjd! 

Jag vet faktiskt inte vad som gick fel idag. Kanske det helt enkelt bara var en dålig dag. Väljer att placera det här passet i det facket och satsar på att glömma det så snart som möjligt. Nästa vecka är det sportlov, jag och lille E är lediga och har gott om tid att vila och samla energi genom att hitta på roliga saker. Träningsmässigt tänker jag försöka få till fyra löppass och även en del styrka som jag slarvat med lite de senaste veckorna. 

För på sportlov ska man väl sporta eller?

Känning....

De brukar säga så vid sportevenemang ibland "spelare X kliver av på grund av en känning i Y". Igår provsprang jag med min "känning" i höften. Jag gjorde allt "by the book" - lugn uppvärmning, rörlighet, löpskolning, några snabba intervaller, lugn nedjogg och stretch. Det kändes lite under tiden men inte alls farligt, efteråt däremot var det precis samma som i tisdags.

Idag känns det fortfarande, men efter en promenad i Slottsskogen och lite massage känns det faktiskt bättre. Tänker att det nog inte är någon fara men att tre löppass den här veckan får räcka. I morgon ska jag testa ett pass på friskis och söndag blir det nog helvila.

Ser ljust på framtiden, snart kör jag för fullt igen!

Intervaller x2

Tog en vilodag igår, både från träning och bloggande. Kände mig lite risig och valde att vila för att inte riskera att bli sjuk. Men det verkar ha varit falskt alarm (gräspollenattack, sömnbrist...vem vet) för idag mår jag alldeles utmärkt.

Idag har jag njutit av Göteborgs södra skärgård tillsammans med familjen, ätit lunch på picknickfilt, solat och badat (jo faktiskt) lite. Det var riktigt härligt men vi var rätt trötta när vi kom hem. Fixade middag. Åt. Satte mig i soffan...det var skönt, väldigt skönt, kanske lite för skönt. Just det jag skulle ju springa! 

Förutsättningarna för ett toppenpass var inte så höga men det gick faktiskt helt ok. Joggade bort till lagom tuff backe, sprang upp och joggade ner sju gånger innan jag joggade (lite långsammare) hem igen. Kom hem helt slut och nöjd med att jag fixat veckans alla löppass, då kom jag ihåg det där som jag och SysterYster tummade på förra veckan. Det hade jag visst glömt (läs. valt att förtränga). Börjar fila på ett SMS och hoppas innerst inne att hon också glömt och att vi kan komma överens om att vi kör dubbelt nästa vecka, då ringer telefonen.

- VA! Har du inte gjort det, det har ju jag!!!

Sagt och gjort, ett glas vatten, ut med träningsmattan, på med tabata-timern...let's do this! Tydligen hade jag lite mer energi att ge, men sedan tog det stopp och jag landade i soffan med en stor skål glass!

Hoppas ni också har fått njuta av solen idag! Glöm inte solkräm!

Är det semester så är det! 

Före första intervallpasset - känner mig stark i min Finishertröja (men kanske inte jättesnygg :-))

Efter andra intervallpasset! Helt slut, men fick en peppande gos av Kisen

Garmin Forerunner 310XT

Min Garmin Forerunner 310XT har hängt med mig på armen i snart ett år nu. Jag fick den i present av maken inför Stockholm halvmarathon 2012 - han tyckte synd om mig då min gamla gått sönder. Det är riktigt kul att följa fart och distans och se sina förbättringar, men den är tydligen betydligt smartare än så. 

Idag stod det korta intervaller på schemat 12x150 meter plus uppvärmning och nedvarvning. För första gången testade jag att programmera in passet i förväg i klockan, mycket smidigt och skönt att slippa hålla koll på klockan. Det tog ett litet tag innan jag kom in i det och fattade vad alla *piiip* betydde, men det här ska jag absolut testa igen!

Och passet då? Jo tack, det gick helt ok lite småseg och stel efter jympan igår men jag lyckades hålla hyfsat jämt tempo genom alla intervallerna. 

Excuses, excuses...

Igår kunde jag hitta på massor av saker som jag ville göra hellre än att springa. Tömma kattlådan, putsa fönster, vika tvätt...alla de där aktiviteterna som oftast känns tråkiga att utföra blev helt plötsligt det viktigaste och roligaste. Jag var trött, omotiverad, hade inte ätit ordentligt mellanmål och kanske druckit lite för dåligt under dagen. Oddsen var dåliga för att det skulle bli något löppass överhuvudtaget än mindre ett bra sådant.

Till slut motiverade jag mig till att byta om i alla fall. Det kändes fortfarande skit. Jag satt i en fåtölj en bra stund och tjurade innan jag till slut tog tag i saken. Jag hade inga förhoppningar på passet, ville bara få det gjort. Att det blåste kallt gjorde inte det hela bättre.

Började springa och förvånades över att benen kändes riktigt bra. Tittade ner på klockan, förvånades över att tempot var riktigt riktigt bra. Tänkte: ja men nu blir det uppför det här kommer jag aldrig att orka hålla. Tittade på klockan igen - det gick ännu fortare. Mot slutet sjönk tempot en del men jag är grymt nöjd ändå men framförallt förvånad.

Sedan Stockholm marathon har jag bara sprungit korta morgonpass i lugnaste lufstempot och helt plötsligt har jag fart i benen. Och det på en dag då jag kände mig allt annat än inspirerad.

Så vad kan vi lära oss av detta: Ge inte upp, kroppen kan överraska när du minst anar det! Och hur det än går kommer du aldrig ångra ett genomfört träningspass!

Ha en fin dag alla!

Morgonträning som blir av!

Ok, så här tycker jag! För att det överhuvudtaget ska räknas som träning måste jag vara ombytt. Därmed inte sagt att det alltid måste vara stenhårt, en promenad eller ett yogapass kan till exempel räknas.

Ska det räknas som morgonträning måste den ske så tidigt som möjligt på morgonen, jag vet att många tränar innan frukost men det är inte ett tvång tycker jag. Om jag till exempel springer till jobbet får jag ihop ungefär 10 kilometer och det är lite långt att springa på fastande mage för mig. Springer jag ett kortare pass eller cyklar till jobbet brukar jag äta efteråt.

Innan passet brukar jag dricka en knallstark espresso för att vakna till, ett stort glas vatten och en sked linfröolja (som smakar rätt äckligt men gör gott). Känner jag mig lite mer sugen dricker jag mjölk eller en proteindrink. Gymglam Caroline har skrivit bra om vad man kan äta innan morgonträning och lite om effekten av att inte äta så mycket innan. Vill dock påpeka att jag inte tränar på morgonen främst för att bränna fett utan för att starta dagen på ett bra sätt och se till så att träningen faktiskt blir av. Även när jag springer en kortare sträcka på morgonen tar jag det väldigt lugnt och då tycker jag att det funkar bra att inte äta så mycket, det sparar ju dessutom lite tid eftersom det inte är så bra att springa direkt efter maten heller. Direkt efter passet äter jag dock alltid någonting ordentligt.

Om morgonträningen ska bli av krävs planering. Jag lägger fram alla kläder dagen innan, gärna också e kläder som jag ska ha på mig efteråt. Om jag ska träna på väg till jobbet packar jag väskan. På morgonen är det "bara" att rulla ur sängen, hoppa i kläderna, stoppa i mig något och sticka ut. Inget fix och piff på med en keps bara.

Lite klyschigt kanske men det är ju det där första steget som är tuffast, när man väl kommer ut och tar ett par djupa andetag är det värt allt.

Min utmaning att morgonträna 15 gånger under juni går framåt. Idag blev det löpning igen, ganska flåsigt och tungt men det blev av! 11 dagar och 9 pass kvar, det kan bli tufft men inte omöjligt :-)

Morgonträning - inte tänka bara springa! 

Frukosten efteråt smakar ljuvligt! Helst om man lyxar till det med lite färska jordgubbar som jag gjorde idag :-) 

God morgon juni!

Jag är med i Träningsglädje-Saras facebookgrupp "Vägen till toppform", där kör hon just nu ett evenemang som hon kallar "God morgon juni" . Det går ut på att morgonträna 15 gånger under juni månad. All träning räknas.

Jag gillar morgonträning, det är lite folk ute på gatorna, luften är skön och det bästa av allt är att det blir gjort. Känslan att vara färdigtränad före klockan 7 är obetalbar. Men det är just det som är lite negativt också, ibland måste jag gå upp extremt tidigt för att hinna. Men men, en utmaning ska ju vara utmanande så jag är självklart på.

I morse blev det som sagt ett kortare löppass, ett avklarat fjorton kvar!

Någon mer som kör? 

Bild från förra året, från ett sådant där läskigt härligt morgonpass! 

Återkomsten!

Sakta men säkert börjar jag ta mig ut ur marathonbubblan och titta framåt, mot nya mål!

Exakt en vecka efter Stockholm marathon har jag sprungit för första gången. Det blev drygt 20 minuter före frukost (men efter kaffe), kroppen kändes helt ok men var så klart ganska stel, flåset var sådär som alltid när jag springer före frukost.

Hursomhelst, det känns skönt att återkomsten är avklarad. Nu börjar jag så smått formulera ett nytt mål. Exakt vad det blir är inte klart ännu, men förhoppningsvis en riktigt snabb halvmara någon gång i höst. Lite mindre glass och choklad och lite mer löpning så ska det nog gå vägen!

Ha en fortsatt fin dag!

Börjar få lite feeling i alla fall....

Det här med att jag ska springa Göteborgsvarvet på lördag har ju hamnat lite i skymundan av Stockholm Marathon. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket. Men nu börjar jag komma i stämning och håller på att få till en riktigt bra uppladdning.

Idag har jag hämtat min nummerlapp och trängts lite på mässan. Det blev inte så många fynd, en ny adidaskeps och ett par favoritstrumpor från Gococo Om jag hade haft tid och ork hade det säkert gått att fynda mer, men jag fick det jag behövde i alla fall.

I kväll har jag passat på att tvätta kläder och pyssla om mina fötter. 

I morgon laddar jag kanske med något extra mellanmål, ordentligt med vatten, pastamiddag och lite salta nötter på kvällen. Det lutar åt att bli en svettig dag på lördag, lika bra att grunda med bra energi och vätska. 

Förhoppningsvis får jag till någon extra timme sömn också, men det är liksom aldrig någon garanti i det här huset. :-)

Penny-passet!

Dagens Penny-pass blev en lugn vagnjogg på ungefär 5 kilometer. Det är inte riktigt på samma sätt att springa med vagnen som att springa själv. Lilleman får så klart styra, vill han stanna och kolla på Danmarksbåten måste vi göra det.

Försökte lägga in lite fartökningar, men det är svårt med vagnen. Hursomhelst blev det ett bra pass, en skön uppladdning inför lördag!

Laddad för mitt tredje varv, fast då får han i vagnen stanna hemma!

Vårruset Göteborg 2013 - En blöt historia!

Det regnade från alla håll när Vårruset Göteborg gick av stapeln. Jag sprang tillsammans med ett gäng kollegor, tre av oss valde att testa på årets nyhet - 10 kilometer på tid. Ett steg i rätt riktning för Vårruset om ni frågar mig. Vi som sprang 10 kilometer startade först, sprang 2 varv på ordinarie banan och en liten (otroooligt påfrestande) extrasläng innan vi gick i mål. Banan var helt ok, utmanande och kuperad - skyltningen för oss som sprang 10 km hade kanske kunnat vara lite bättre. Blev plötsligt osäker på om jag gick i mål på rätt ställe :-)

I mål fick jag medalj, banan och den obligatoriska sponsorpåsen. Picknicken i gröngräset ställdes in och flyttades till en kollegas lägenhet i närheten. Där mumsade vi potatissallad och mackor med rökt lax. Väldigt trevligt men bröt upp ganska tidigt och cyklade hem till en varm och skön dusch! 

Det här med tiden förresten, min kära Garmin ville inte starta men enligt resultatlistan kom jag i mål på 1:03:08, ingen toppentid men jag sprang hela vägen och sprang till och med om några. På det hela taget är jag mycket nöjd!

Avbrutet långpass....

Nej det är ingen fara på taket. Jag är ok. Lite besviken och en aning sliten men helt ok.

Planen var ca 20 kilometer idag. Mitt näst sista långpass. Det kändes ok från början, lite stelt kanske efter gårdagens vagnjogg. Men jag sprang på. Stelheten spred sig lite och jag började känna av ryggslutet som jag hade så mycket problem med inför Göteborgsvarvet förra året. Helt uppenbart har jag slarvat med styrketräningen på sistone. I och med att jag vet vad det är och att det inte är någon fara sprang jag på i alla fall.

Efter drygt 5 kilometer gör jag någon slags konstig manöver som är svår att förklara. Det blev något slags felsteg men inte så att jag trampade snett utan mer sträckte till lite i knäet. Det kändes men gjorde inte jätteont så jag sprang på. Tänkte att det nog skulle släppa.

Sen tänkte jag om...

Det gick att springa utan smärta helt klart, men det kändes och det kändes inte helt ok så efter drygt 6 km vände jag hemåt. Gick en ganska lång bit, testade springa, det funkade. Varvade springa och gå hela vägen hem. Försökte fokusera på löpteknik och positiva tankar. När jag kom hem kändes det nästan som vanligt igen.

Stretchade lite extra ordentligt och smorde in knäet med kylgel. Det blir nog bra det här! Vilar och stretchar lite extra i morgon!

Premiärsprang i mina kortaste shorts - japp, benen är bleka och lite småfeta men de är mina och de är starka! 

De där mörka molnen störde mig lite men tur i oturen hann jag hem innan regnet.