Att hantera ett misslyckande eller vad hände egentligen med den jävligt jobbiga julkalendern!

Listen up alla ni som missat er målsättning på något lopp, som efter första veckan på nya dieten smällt i er 5 wienerbröd på raken, som haft som nyårslöfte att träna på gymmet tre gånger varje vecka men bara lyckats med två gånger...i tre veckor. Kort sagt alla ni som någon gång misslyckats med någon tränings- eller hälsoutmaning. Alla som någon gång tänkt "jag tog en näve chips, nu är det förstört, nu kan jag lika gärna äta resten av påsen", "jag som är så långsam/lat/värdelös jag kommer aldrig klara [fyll i valfri utmaning]". Det här är till er:

- Du är inte värdelös, du kanske är lat och långsam men det är symptom som det finns botemedel mot.

- Det är aldrig kört, du får starta om precis hur många gånger du vill. Strunta i att vänta på nästa måndag eller nästa år, bara kör!

- Ingenting blir bättre av att äta upp hela chipspåsen/chokladkartongen/glasspaketet men om du nu råkat göra det, tänk igen DET ÄR ALDRIG KÖRT. Kör ett träningspass dagen efter, fyll tallriken med färgglada frukter och grönsaker, drick vatten...

- Fundera en stund över varför det gick som det gick. Men fastna inte i det. Kanske hade du ätit för lite mat under dagen? Kanske hade du satt upp ett alltför ambitiöst mål? Kanske fanns inte tiden, orken eller energin och du måste prioritera bort något annat i ditt liv.

Innan du nu tänker "det var värst vad präktig Maria har blivit" ska jag påpeka att jag passar in på alla ovanstående punkter. Jag har ätit upp hela chipspåsen/chokladasken/glasspaketet och tänkt "skitsamma". Jag har "lagt av" när jag insett att jag inte kommer nå min målsättning. Jag har tränat varje dag i 4 veckor för att nästa fyraveckorsperiod inte träna överhuvudtaget. Och jag har missat att öppna alla luckor i den "jävligt jobbiga julkalendern".

Råden här ovan är alltså lika mycket riktade till mig själv. "Men kom igen nu Maria, det är aldrig kört!" Förresten är det väl ok att spara luckor och öppna flera samtidigt?

För min del var det en blandning av: glömska, lathet och lite för mycket annat som gjorde att det sprack! Men för en gång skull löste jag det inte med att ge upp och strunta i resten av dagarna. Istället blev det såhär:

Den 19 december lejde jag mor och far som barnvakter och sprang en runda. Kort uppvärmning, 19 minuter fartlek och lite nedvarvning. Det kändes som ett bra pass, för att kompensera missade dagar blev det 16 utfall, 17 benböj och 18 höftlyft!

Den 20 december blev det 20 minuter yoga. Den 21:a luckan har jag inte öppnat ännu, kan hända att det blir något senare i kväll, eller så sparar jag ihop till ett långpass den 23:e