Igår kunde jag hitta på massor av saker som jag ville göra hellre än att springa. Tömma kattlådan, putsa fönster, vika tvätt...alla de där aktiviteterna som oftast känns tråkiga att utföra blev helt plötsligt det viktigaste och roligaste. Jag var trött, omotiverad, hade inte ätit ordentligt mellanmål och kanske druckit lite för dåligt under dagen. Oddsen var dåliga för att det skulle bli något löppass överhuvudtaget än mindre ett bra sådant.
Till slut motiverade jag mig till att byta om i alla fall. Det kändes fortfarande skit. Jag satt i en fåtölj en bra stund och tjurade innan jag till slut tog tag i saken. Jag hade inga förhoppningar på passet, ville bara få det gjort. Att det blåste kallt gjorde inte det hela bättre.
Började springa och förvånades över att benen kändes riktigt bra. Tittade ner på klockan, förvånades över att tempot var riktigt riktigt bra. Tänkte: ja men nu blir det uppför det här kommer jag aldrig att orka hålla. Tittade på klockan igen - det gick ännu fortare. Mot slutet sjönk tempot en del men jag är grymt nöjd ändå men framförallt förvånad.
Sedan Stockholm marathon har jag bara sprungit korta morgonpass i lugnaste lufstempot och helt plötsligt har jag fart i benen. Och det på en dag då jag kände mig allt annat än inspirerad.
Så vad kan vi lära oss av detta: Ge inte upp, kroppen kan överraska när du minst anar det! Och hur det än går kommer du aldrig ångra ett genomfört träningspass!
Ha en fin dag alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att just du hittat min blogg, tack för din kommentar