Stockholm Marathon 2013 - It was the best of times and it was the worst of times!*

Ok håll i er nu, här kommer den långa berättelsen!

Dagen före:
Jag var trött efter tågresan och lite nervös men mest för sådana där småsaker som att inte hinna hämta nummerlappen i tid, hitta rätt från tunnelbanan och annat. Inte så mycket för själva löpningen. Kom fram till mina föräldrar runt klockan 18 och blev bjuden på uppladdningsmiddag i form av köttbullar (mammas hemlagade), färsk pasta, fetaostsallad med spenat och jordgubbar till efterrätt. Åt en brutalstor portion, åt lite till och sedan ytterligare lite till. Drack vatten och resorb sport.

När lille E äntligen somnat, åt jag nötter och naturgodis, drack resorb och lite kaffe och ännu mera vatten. Somnade hyfsat gott och ganska tidigt.

Dagen D: 
Nervös men mest förväntansfull och otålig. Åt frukost men kände att jag kanske egentligen borde ha ätit mer. Slängde ner en banan och en macka i en påse för säkerhetsskull. Sedan började förberedelserna, preparerade skavsårsutsatta delar av kroppen med vaselin (tack för tipset MarathonMia).

Blåbärssoppa, resorb, yoghurt, hemgjord müsli, jordgubbar, mammas surdegsbröd med skinka och gurka, leverpastej och paprika. 

Blev skjutsad till lämplig tunnelbana av pappa. Såg några fler löpare vänta på perrongen, skönt nu var jag på rätt väg. Plötsligt kommer en äldre välklädd herre fram till mig och frågade om det möjligtvis var Stockholm Marathon idag, jag förklarade att så var det och att jag skulle springa. Det visade sig att herrn hade sprungit 4 marathon i USA under 70-talet så på den lilla korta tunnelbaneresan hann jag få hans historia, ett gäng goda råd, en tummen upp och ett lycka till. Härligt, det gav energi!

Lyckades navigera till Östermalms IP, hämtade nummerlappen och den lilla påsen med sponsorprylar som man får. Konstaterar att jag har över två timmar till godo innan start och hittar en lugn plats i gröngräset. Jag är inte nervös nu, bara otålig. Kom igen nu klockan, jag vill springa! Spenderar säkert en halvtimme i kön till Bajamajan så tiden går förvånansvärt fort, plötsligt står jag på Lidingövägen och väntar på start.

Snart klart för start!

Startgrupp F, notera regnmolnen som börjar hopa sig! 

Loppet: 

Missuppfattade lite i starten och hamnade ganska långt bak, bakom farthållaren för 5:30. Höll det tempot ut på Strandvägen då jag sprang förbi. Det gick inte fort från början men det kändes bra och avslappnat. Vädret var perfekt, inte för varmt, ingen sol och efter ett tag bara lite lätt duggregn (det skulle dock komma att ändras).

Efter ett tag blev jag omsprungen av farthållaren för 5 timmar och blev glad när jag kände att jag kunde hänga med utan problem. Det var skön stämning bland löpare och publik, gott om plats och glada funktionärer i kontrollerna. Jag trivdes enormt bra! Sprang om farthållaren första gången vi passerade Västerbron.

Men så kom regnet, det regnade i stort sett oavbrutet resten av loppet. Det störde mig inte nämnvärt men blev lite jobbigt när skorna blev blöta.

Efter första varvet kändes det fortfarande helt ok, så klart var jag trött men det var hanterbart. Jag orkade springa hela vägen, stannade bara till lite kort när jag tog dricka. På Djurgården väntade en fin men ganska seg del av banan, det var lite publik och jag fick känslan av att det gick lite lätt uppför hela vägen.

När jag kom ut i stan igen var jag rejält trött men peppade upp mig eftersom jag visste att syster med familj väntade vid Slussen. Då hade jag sprungit ungefär 30-kilometer. Jag fick hejarop och ett "det ser bra ut" det gav massor med energi. Strax efteråt satt Upp och hoppa som jag bara känner igen från hennes blogg. Men hon såg glad ut och hejade "ni fixar det här". Ännu mer energi!

Här var jag stark! Bild från marathonfoto.com

Strax innan vi skulle upp på Västerbron igen kom betongbenen. Det gjorde fruktansvärt ont och benen blev tyngre och tyngre. Men huvudet var fortsatt piggt så jag tänkte om jag springer bort till nästa kontroll kan jag gå lite längre. Det var ungefär en och en halv kilometer till nästa kontroll, 1,5 av 42, men det gick bara inte. Jag var tvungen att gå. Blev förbannad på mig själv och försökte springa igen, det gick i några meter, gick igen, sprang, gick, sprang, gick kommer inte den där j**la kontrollen snart! 

Jag fyllde på med energi så gott det gick och försökte övertala de där betongbenen, de var svårövertalade men jag tog mig framåt. Sakta sakta. Tänkte på medaljen och tröjan som snart skulle vara min, tänkte på glass och på den där grillen som pappa skulle tända ikväll. Höjde volymen på musiken, tittade på mina medlöpare. Det var inte bara jag som var trött. Jag var inte ens tröttast.

Vid en av de sista kontrollerna serverades kaffe och cola, jag tog en mugg av varje. Klämde i mig ytterligare en gel och gav benen en sista chans. Ok, vi är här för att springa, inte att gå! Skärp er!!! 

Jag sprang, det gick långsamt men jag sprang. Plötsligt uppenbarade sig Stockholms stadion. Nu visste jag att jag skulle springa in i mål, något annat alternativ fanns inte. Det var nästan så att tårarna började trilla när jag till slut sprang in på Stadion - jag hade klarat det, JAG hade sprungit ett marathon!

Tryckte av klockan på 5:13:03, säger som jag sa efter mitt första Göteborgsvarv...det blir en tid att slå!

Efteråt
Fick en värmefilt och min medalj, promenerade till Östermalms IP och fick min T-shirt och den där eftertraktade påsen med godsaker. Till slut hittade jag mina supportrar, mamma, pappa och lille E. De hade med sig en varm fleecetröja, ostsmörgås och coca cola. Resten av kvällen ägnade jag mig mest åt att äta och njuta! Det där med träningsvärk och återhämtning kan vi ta i ett annat inlägg om någon nu orkat läsa så här långt!

Målbild 1

Målbild 2

*Citatet i titeln är från Charles Dickens "A tale of two cities" men det är egentingen inte sant, så dåligt var det faktiskt inte! :-)