Jag hade förväntat mig svullna knän, blödande skavsår, blåsor stora som tennisbollar och ont i alla kroppens muskler, men inte....
Direkt efter loppet frös jag en del, och var rätt så hungrig. Hade hört skrämselhistorier om de där trappstegen ner till Östermalms IP, om hur folk fick krypa ner för att de inte kunde gå. Visst var det lite stelt och "ankigt" men ner kom jag.
Jag hade även hört att man kan börja mål lite illa och få svårt att äta, men inte heller det hände, snarare tvärtom. Åt allt vad jag ville och drack vatten, cola, blåbärssoppa, resorb och ett glas vin för att fira :-)
Något jag var helt oförberedd på var däremot att jag hade så enormt svårt att somna. Tankarna snurrade i huvudet och jag kunde inte varva ner. Antagligen alla endorfiner eller vad det nu heter eller allt socker kanske :-)
Dagen efter var jag trött och stel. Stod gladeligen i kö till rulltrappan på centralen istället för att gå i trappan som jag hade gjort annars. Tyvärr hade vi otur och fastnade på ett försenat tåg på väg hem, 5 timmar sittande med övertrött 3-åring i knäet är inte jätteskönt för marathonbenen. Men en god natt i egen säng gjorde uppenbarligen susen.
I måndags vaknade jag hyfsat pigg och fräsch. Benen var stela men ankgången borta och jag lyckades ta mig uppför trappan utan att hålla i mig.
Idag har jag cyklat till och från jobbet, visst finns lite stelhet kvar men det var skönt att röra på sig. De enda småskavankerna jag har kvar är ett pyttelitet märke under armhålan, knappt värt att kalla skavsår och en liten ömhet i vänster häl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att just du hittat min blogg, tack för din kommentar