Om man bara vill tillräckligt mycket!

Lille E är 3 år. När man är 3 år och vill lyfta en jättestor sten då tänker man inte "det där går nog inte" - man försöker. Sedan när man upptäcker att det inte går, blir man inte speciellt ledsen utan går genast vidare och försöker lyfta nästa sten. Och varför inte liksom? Det är väl av sina misstag man ska lära sig, helt plötsligt hittar man en sten som man kan lyfta.

Jag har ju satt som mål att persa fett på Stockholm halvmarathon i september. Just nu känns det väldigt långt borta. Känner mig tung, trött och seg. Har sprungit ett långpass på ynkliga 14 kilometer efter maran. Försöker få till de där intervallpassen men de går trögt.

Nu är det snart bara 6 veckor kvar på programmet inför halvmaran. Jag tror att hur snabbt jag kommer springa den 14 september beror inte bara på hur träningen går och om jag lyckas hålla mig frisk utan även på min inställning. Jag måste tro att det är möjligt att rubba den där stenen. Och om det nu skulle visa sig att det inte går, får jag springa vidare och försöka flytta på nästa!

Nu ska jag i alla fall plocka fram träningskläder för att öka chanserna för ett "före frukostpass" i morgon!

Sov gott alla och glöm inte att försöka, får rätt vad det är så går det! :-)